Eldupphörsavtalet 1994 och försök till fredlig lösning

Bisjkek-avtalet, 1994

Kriget rasade ända fram till 12 maj 1994 då Ryssland, en av de tre ordförandena i OSSE Minskgrupp, lyckades förmedla ett eldupphörsavtal som är i kraft än idag (2011). Vid krigsslutet hade armenierna tagit kontroll över större delen av Nagorno-Karabach (dock inte hela området) och etablerat en buffertzon runt enklaven varvid man kontrollerade cirka 9% av azeriskt territorium (se utvikbara kartan). Denna aspekt behöver en klargörande, då ett av argumenten som oftast tas upp av den azeriska sidan är att ”Armenien ockuperar 20% av Azerbajdzjan”. En enkel matematisk beräkning avslöjar dock att denna siffra är högst överdriven och inte alls överensstämmer med verkligheten. De territoriella förhållandena är enligt följande: Azerbajdzjans yta är 86 600km2, medan Karabachs area är 4 400km2 och de intilliggande armeniskkontrollerade områdens yta uppgår till 7 709km2. Journalisten Thomas de Waal, som har skrivit flera artiklar och även en bok om konflikten, har använt följande siffror i sin beräkning av den area av oblasten Nagorno-Karabach respektive Azerbajdzjan som kontrolleras av de armeniska styrkorna (angivna i kvadratkilometer): Kelbajar, 1 936; Latchin, 1 835; Kubatly, 802; Jebrail, 1 050; Zangelan, 707; Aghdam, 842; Fizuli, 462; exklaver, 75, d.v.s. en area på totalt 7 709km2 eller motsvarande 8,9% av Azerbajdzjans yta. Detta innebär att den totala armeniskkontrollerade ytan, inklusive Karabach, är drygt 13% av Azerbajdzjans totala yta och inte 20%. Det essentiella i denna diskussion är dock inte storleken av respektive territorium, utan frågan om propaganda-kriget, överdrivande av situationen och desinformation.

Siffrorna över antalet flyktingar är också högst osäkra och varierar mycket: mellan 230 000 och 400 000 armenier som tvingades lämna Azerbajdzjan och Karabach (en del av dem som bodde i Karabach har fått återvända efter upprättandet av eldupphörsavtalet) och mellan 600 000 och 800 000 azerier från Armenien, Karabach och intilliggande områden.[89] En sak som är värd att påpeka är kravet på dessa flyktingars rätt till återvändande till sina hem. Medan olika resolutioner explicit nämner villkoret för återvändande av de azeriska flyktingarna till deras hem, så har det alltid varit ganska tyst om de armeniska flyktingarnas återvändande till Azerbajdzjan, i synnerhet till huvudstaden Baku som vid slutet av 1980-talet beräknas ha haft en armenisk befolkning på över 200 000. Samma siffra för azerier i Jerevan vid slutet av 1980-talet anges vara högst 5 000. Beroende på källa påstår man att över 4 500 armeniska offer miste livet medan siffran för den azeriska sidan är mellan 25 000 och 30 000 offer.[90]

Vid eldupphörsavtalet i Bisjkek enades parterna om att försöka hitta en fredlig lösning till konflikten under medling av Minskgruppen inom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) som bildades den 6 december 1994 (tidigare tillhörande Europeiska säkerhetskonferensen, ESK).[91] Minskgruppen består av de tre permanenta representanterna från Frankrike, USA och Ryssland samt medlemmar från Vitryssland, Italien, Sverige, Finland och Turkiet samt Armenien och Azerbajdzjan. Gruppen besöker med jämna mellanrum Armenien, Azerbajdzjan, Nagorno-Karabach med intilliggande områden och försöker medla fram en politisk och fredlig lösning för konflikten.

Svårigheten med lösningen av konflikten ligger i motstridigheten mellan två grundläggande principer inom internationell juridik: territoriell integritet[92] respektive rätten till självbestämmande.[93] Den grundläggande problematiken är därmed respekterandet av Karabach-befolkningens rätt om självbestämmande över sin framtid samtidigt som Azerbajdzjans territoriella helhet ska kunna garanteras. Tittar man på problematiken ur historiskt perspektiv så är det faktiskt så att i de flesta tidigare fall, så som vid upplösningen av Sovjetunionen, delningen av Tjeckoslovakien, Västsaharas och Östtimors självständighetsutropande, Kosovos separation från Serbien och senast folkomröstningen i södra Sudan för separation från norra Sudan m.fl., så är det alltid befolkningens rätt till självbestämmande som har segrat över territoriell integritet. Utifrån de förändringar som Europa genomlevde efter Berlinmurens fall 1989 så kan dessa två principer uppenbarligen förenas till synes utan större problem. Dock har det visat sig att internationella lagar inte behöver gälla om de inte stöds av den rådande politiska viljan hos stormakterna. Att frågan inte är så trivial bevittnas även i fall som Kosovos utdragna självständighetsutropande, Baskiens strävan för självständighet från Spanien, Korsikas strävan för separation från Frankrike och Sydossetiens och Abchaziens utropande av självständighet från Georgien. Medan många länder har erkänt Kosovos självständighet har Ryssland och dess allierade inte velat göra det med hänvisning till Serbiens territoriella integritet. Däremot har Ryssland (som ett av tre länder) erkänt Sydossetiens och Abchaziens självständighet från Georgien, något som mötte hård kritik från Västländerna. Detta visar hur ytterst politiserad frågan är utan att den behöver följa några som helst existerande internationella lagar.

Kosovos självständighetsförklaring från Serbien är ett av de närmaste fallen man kan använda som jämförelse med Karabach-frågan. Parallellerna är faktiskt många:

• Båda områdena är enklaver med överväldigande etnisk majoritet inom gränserna för ett land med annan etnicitet (kosovoalbaner i Serbien respektive Karabach-armenier i Azerbajdzjan);
• Båda konflikterna började med sönderfallet av tidigare öststater och konsekvensen av artificiellt dragna gränser som hade påtvingats av en auktoritär regim mot lokalbefolkningens vilja.
• Båda områdena utropade sin självständighet och sin avsikt att separeras från det omgivande landets överhöghet.
• Båda lokalbefolkningarna hade i enlighet med rätten till självbestämmande hållit lokala val, där en överväldigande majoritet hade röstat för en separation och självständighet.
• I båda fallen hade det omgivande landets styre svarat med väpnat övergrepp för att underkuva lokalbefolkningens krav på separation med hänvisning till landets territoriella integritet.

Det finns faktiskt en skillnad mellan dessa två fall, nämligen det att Kosovo historiskt mestadels har varit en del av Serbien (ända sedan mitten av 1300-talet) men nu ville dess befolkning åberopa sin rätt till självbestämmande, medan Karabach historiskt mestadels har varit en del av Armenien.

89) Matthew Collin, Azeris criticised on human rights, BBC, London, 28 juni 2007; http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/6247776.stm. Central Intelligence Agency (CIA), World Fact Book: Azerbaijan: Transitional Issues: Disputes – international, Washington DC, 2011. Internal Displacement Monitoring Centre, Azerbaijan: After some 20 years, IDPs still face barriers to self reliance, Geneva, 10 december 2010.
90) Arsen Melik-Shakhnazarov, Nagorno-Karabach: Fakta vs lögner, på ryska; http://www.sumgait.info/caucasusconflicts/nagorno-karabakh-facts/nagorno-karabakh-facts-14.htm; Winds of Change in Nagorno Karabakh, Euronews, November 28, 2009.
91) Organisation for Security and Co-operation in Europe, Minskgruppen, Wien; http://www.osce.org/mg
92) United Nations, Chapter XI: Declaration Regarding Non-self-governing Territories, NewYork, 1960; http://www.un.org/en/documents/charter/chapter11.shtml
93) United Nations, Declaration on the Granting of Independence to Colonial Countries and Peoples, Resolution 1514, Session XV, New York, 14 december 1960; http://untreaty.un.org/cod/avl/ha/dicc/dicc.html