OSSE Minskgruppens framarbetade förslag

Senaste existerande förslaget, Madrid-principerna

Efter att ha misslyckats att presentera ett dokument som accepterades av samtliga parter fortsatte Minskgruppen sitt arbete för att hitta ett nytt kompromissförslag. Det senaste förslaget (reviderat den 10 juli 2009 vid mötet i L’Aquila, publicerat i pressmeddelande 26 juni 2010) bygger på de s.k. Madrid-principerna som föreslår följande kompromiss:

  • Återlämnande av de ockuperade områdena runt Nagorno-Karabach;
  • En interimsstatus för Nagorno-Karabach som garanterar dess säkerhet och självstyre [dock inom Azerbajdzjans territorium];
  • En korridor som förbinder Karabach med Armenien (Kelbadjar och Latchin);
  • Den slutgiltiga statusen för Nagorno-Karabach ska bestämmas i framtiden av ett rättsligt bindande uttryck av vilja [d.v.s. lokalbefolkningens rätt till självbestämmande i en folkomröstning];
  • De interna flyktingarnas och tvångsförflyttade personernas rätt att återvända;
  • Internationella säkerhetsgarantier som skulle även inkludera en fredbevarande styrka. [109]

Dock har varken Armenien eller Azerbajdzjan riktigt accepterat dessa förslag som tillfredsställande. Azerierna befarar att den framtida utlovade folkomröstningen med största sannolikhet kommer att resultera i Karabachs avknoppning från Azerbajdzjan, medan armenierna är oroliga över det faktum att inga specifika datum anges för denna folkomröstning. Det, menar armenierna, kan resultera i ”cypernifiering” av konflikten då en sådan folkomröstning kan förhalas av azerierna i obestämd tid, t.ex. i väntan på att samtliga flyktingar ska få återkomma och bosätta sig i sina hem. Regeringen i Baku har även under senare tid tydliggjort att grundproblemet med dokumentet är just punkten om Karabachs rätt till folkomröstning om dess status. Baku vill istället att denna punkt explicit ska nämna att denna folkomröstning ska avgöra Karabachs framtida status "inom Azerbajdzjans territorium", något som förstå avvisas bestämt av den armeniska sidan och i princip skulle innebära återgång till där konflikten startade.

Avsaknaden av konkreta framsteg på den diplomatiska banan har även resulterat i en alltmer ökad spänning i regionen, främst i form av azerisk frustration. Det har märkts tydligt i den azeriska statens mångfaldigade militärbudget där president Alijev har lovat att Azerbajdzjans årliga militära budget, tack vare landets ökade oljeintäkter, ska överstiga Armeniens totala årliga statsbudget.[110] Den ökade frustrationen har också manifesterat sig i retoriken hos den azeriska ledningen som är trött på den existerande situationen och man har börjat hota med förnyande av den väpnade konflikten för att återta Karabach med nödvändigt våld i enlighet med ”Azerbajdzjans grundläggande rättighet”.[111] Hotbilden har också manifesterat sig i ökande kränkning av eldupphörsavtalet där både sidor har anklagat varandra för att ha orsakat eldgivning.[112] Den azeriska sidan har även vid upprepade tillfällen vägrat OSSE-observatörer tillgång till frontlinjen för att utföra både rutinmässiga kontroller, men även vid dödsskjutningar.[113]

Den maximalistiska retoriken förekommer dock inte bara hos Azerbajdzjan utan även i Armenien. Den utdragna fredsprocessen och Bakus ökade hot om att med våld återta hela regionen har också gett bränsle åt mer hårdföra armeniska röster. Dessa menar att hela det område som nu kontrolleras av armeniska styrkor, d.v.s. även de omkringliggande azeriska områden utanför Nagorno-Karabachs erkända gränsers bör behållas. Detta späder förstås mer på den azeriska frustrationen och försvårar medlingsförsöken då parterna glider alltmer längre ifrån de existerande principerna för en varaktig fred baserad på ömsesidig kompromiss angivna i Madrid-principerna.

Figur 2


Figur 3


Figur 4

Under våren 2011 började Minskgruppen att intensifiera sina medlingsinsatser och under G8-mötet i maj kungjorde presidenterna i USA, Frankrike och Ryssland sitt fortsatta stöd för en fredlig lösning på konflikten och uppmanade Armenien och Azerbajdzjan att försöka hitta en gemensam grund under mötet i Kazan (Ryssland) som hade planerats på den ryske presidenten Medvedevs initiativ.[114] Omvärlden var försiktigt optimistisk inför mötet mellan Armeniens Serzh Sargsyan och Azerbajdzjans Ilham Alijev. Man hoppades på att ledarna för Armenien och Azerbajdzjan skulle kunna underteckna ett ramavtal innehållande grundprinciperna i enlighet med Madrid-principerna för vidare lösning. Den 24 juni möttes Sargsyan och Alijev i ett möte under ledning av Rysslands president Medvedev. Efter tre timmars förhandlingar kungjorde man ett gemensamt uttalande där Sargsyan och Alijev skrev att de hade uppnått överenskommelser i vissa punkter och uttryckte sin beslutsamhet att fortsätta träffas för ytterligare diskussioner.[115] Men något undertecknat dokument blev det inte. Både länderna skyllde på varandra och menade att misslyckandet i Kazan berodde på motparten. Armeniens utrikesminister Edward Nalbandian sa vid en presskonferens att ”azerierna hade lagt fram tio nya villkor till de existerande Madrid-principerna”.[116] Hans azeriska kollega, Elmar Mammadyarov dementerade aldrig Nalbandians anklagelser om nya azeriska villkor, men skyllde misslyckandet på att ”Armenien kräver maximala eftergifter från Azerbajdzjan utan vilja till kompromiss”.[117] Dock ville både utrikesministrarna uttrycka en viss förhoppning om respektive presidents planer att fortsätta förhandlingarna inom samma format.

Flera analytiker menade dock att det var frågan om den slutgiltiga statusen för Karabach som satte stopp för ett genombrott. Tydligen hade regeringen i Jerevan pressat medlarna att fastslå ett datum för folkomröstningen om Karabachs slutgiltiga status medan regeringen i Baku var helt emot bestämmandet av ett datum för denna folkomröstning.[118] Dessutom bedöms Azerbajdzjan föredra den nuvarande status quo då man håller på att bygga upp landets militära makt, medan Armenien är mer benägen att få ett permanent slut på konflikten. Regeringen i Baku lär ha insett att Karabach, under rådande förhållanden och existerande dokument, är förlorat för alltid och inte kommer att återvända under azeriskt höghet. Frågan nu är snarare om prestige och en lösning som skulle innebära att Azerbajdzjan går ut ur konflikten med huvudet högt. Ett förnyat och utdraget krig skulle definitivt inte vara en önskevärd lösning av ännu ett skäl, nämligen det att Azerbajdzjans ledare, de flesta inom oljebranschen, inte skulle riskera ett fullskaligt krig som skulle skada oljeinkomsterna. Experterna tillägger dock att dessa oljebaroner ändå skulle föredra en koncentrerad attack för att återta ett symboliskt territorium hur litet det än må vara för just prestigens skull. Däremot skulle en förlust för den armeniska sidan kunna medföra ödesdigra konsekvenser som undermineringen av nuvarande ställning och politisk instabilitet på hemmaplan, varpå svaret kan bli ett betydligt massivare motangrepp som i sin tur kan eskalera kriget i en uppåtstigande spiral med förödande resultat.

Denna förutsägelse kom att besannas under våren 2016 då man befarade kriget höll på att förnyas mellan Armenien och Azerbajdzjan. Under fyra dagar, med start 1 april 2016, började en storskalig sammandrabbning mellan azeriska trupper och de armeniska försvarsposteringarna längs frontlinjen i Karabach. Dessa var de allvarligaste sammandrabbningarna sedan eldupphöravtalet 1994 då man använde sig av tungt artilleri, flygvapen och så-kallade självmordsdrönare för att slå mot fienden. Stridigheterna slutade den 5 april när en överenskommelse undertecknades i Moskva. Analysen av det korta kriget har varit eniga om att det var Azerbajdzjan som startade kriget även om Baku menade att offensiven var i förebyggande syfte för att slå ut armeniskt artilleri som sköt mot azeriska civila mål. [119] Armeniska sidan avfärdar denna anklagelse och menar att offensiven var helt koordinerat för att överraska och testa armeniska sidans försvarsberedskap. [120] En möjlig orsak som flera analytiker har pekat på var den sjunkande världsmarknadspriserna för olja under 2015-2016 som i sin tur hade lämnat stort hål i Azerbajdzjans statsbudget som är till nästan 80% beroende av sin olje- och gasexport. Prisfallet innebar att regeringen i Baku tvingades skära ner sin offentliga budget med 40%. [121] Arbetslösheten och inflationen ökade i rask takt och man rapporterade om oroligheter och protester i landet. Det korta kriget var den sedvanliga lösningen för att med kall för patriotism avleda uppmärksamheten mot en yttre fiende, armenierna. Regimen i Baku kallade kriget för en stor framgång då man hade ”befriat 2 000 hektar av ockuperat land” [122] medan Armenien medgav att man har förlorat kontrollen över 800 hektar som ”saknar strategisk vikt”. [123] Rapporterna om förlusterna varierar också mellan sidorna: allt från ett par hundra till över 2000 döda. Men de flesta oberoende analytiker, däribland Neil Melvin vid fredsforskningsinstitutet SIPRI i Stockholm menar att Azerbajdzjan betalade ett högt pris med ”stora förluster för relativ liten vunnet territorium, men att det räknas trots allt som en första seger på 25 år.” [124] Denna analys stämmer väl överens med vad andra experter har förutsagt om eventuell utveckling i Karabach-konflikten.

Det lugn som infann sig efter kriget har varit ganska spänt. Avslutandet av kriget resulterade endast återgång till samma status quo med låsta positioner i förhandlingarna. Under april 2018 ägde den så-kallade "Sammetsrevolutionen" i Armenien där den sittande presidenten Serzh Sargsyan och hans regering avgick efter långa och massiva demonstrationer i landet. Oppositionsledaren Nikol Pashinyan valdes till statsminister (Armenien hade samma år bytt konstitution där presidentstyret omvandlades till en mer renodlat parlamentariskt styre med den egentliga makten hos premiärminister medan presidenten har en mer symbolisk roll). [125] Denna folkliga revolution i Armenien hyllades internationellt men satte samtidigt strålkastarljuset på det alltmer auktoritära styret i Azerbajdzjan. Strax efter att ha installerats som premiärminister, signalerade Pashinyan att Armenien är redo att göra kompromisser för att uppnå fred, dock utan att specificera vad dessa kompromisser var. [126] En gissning är att Pashinyan egentligen syftade på vissa mer hårdföra kretsars åsikt om att man inte ska återlämna de idag armeniskkontrollerade regionerna utanför Nagorno-Karabach enligt Madrid-protokollet.

Konflikten tog dock en betydligt våldsammare vändning under 2020: först under sammandrabbningar i mitten av juli och senare i regelrätt krig med start den 27 september. Detta krig pågår i skrivandets stund och har hittills krävt hundratals liv däribland många civila på båda sidor. Även om själva kriget inte kan sägas vara någon överraskning utifrån tidigare analyser så har det introducerat en ny viktig förändring, nämligen Turkiets mer eller mindre direkta inblandning. Detta manifesterar sig i form av både turkiska militärrådgivares och stridsplans närvaro så väl som syriska och libyska legosoldater som Turkiet har transporterat till Azerbajdzjan för att kriga mot armenierna. Desinformation och propagandakriget från både sidor som hjälpmedel i de pågående striderna gör det ytterst svårt att få konkret klarhet i uppgifterna. Både Turkiet och Azerbajdzjan förnekar kategoriskt uppgifterna medan flera nyhetsmedier som citerar underrättelsetjänster i USA, Frankrike och Ryssland samt egna journalisters intervjuer på plats har bekräftat legosoldaters närvaro i kriget. [127] Denna är en oroande utveckling i konflikten som kan förvärra och expandera den redan existerande instabiliteten i Mellanöstern även till Kaukasus.

En viktig faktor som har saknats under alla års medlingsförsök förblir dock Karabachs frånvaro i de direkta förhandlingarna. Hittills har Azerbajdzjan vägrat erkänna Karabach som en motpart i konflikten och insisterat på att utesluta dem från förhandlingarna och istället diskutera frågan med Armenien. Detta har försvårat processen då det blir ganska uppenbart att Azerbajdzjan är ovilligt att erkänna Nagorno-Karabachs rätt till självbestämmande, i synnerhet om denna princip ska utgöra en av de grundläggande punkterna i ett ramavtal som ska leda till en varaktig fredlig lösning. Faktum är att konflikten i dess moderna tappning (jämfört med frågan under 1920-talet) inte startade som Armeniens anspråk på Nagorno-Karabach, utan med en resolution hos det senares parlament som enligt Sovjetunionens då gällande lagar representerade en juridisk motpart i frågan. Därmed borde Karabachs snara närvaro vid förhandlingsbordet kunna påskynda en varaktig lösning som accepteras av alla parter.

Noter

109) OSCE, Statement by the OSCE Minsk Group Co-Chair countries, Muskoka, Kanada, 26 juni 2010; http://www.osce.org/mg/69515
110) Det azeriska parlamentet godkände en militärbudget för 3,1 miljarder USD, medan Armeniens årliga budget uppgick till 2,8 miljarder USD. Se Eurasianet.org, Azerbaijan: Baku Embarks on Military Spending Surge, Seeking Karabakh Peace, 22 oktober 2010; http://www.eurasianet.org/node/62223
111) Euronews, President of Azerbaijan: ”Our patience also has limits”, 2 februari 2010; http://www.euronews.net/2010/02/02/interview-with-ilham-aliyev-president-of-azerbaijan
112) Asbarez, Co-Chairs Condemn Karabakh Cease-Fire Violations, 7 september 2010; http://asbarez.com/84956/co-chairs-condemn-karabakh-cease-fire-violations
113) Den 18 mars 2011, endast dagar efter att de armeniska och azeriska presidenterna möttes i ryska Sotji och kungjorde ömsesidig vilja att respektera eldupphörsavtalet och hitta en fredlig lösning på konflikten, dödades en armenisk soldat av azeriska krypskyttar. När OSSE påbörjade en undersökning av skjutningen vägrade den azeriska sidan OSSE-observatörerna tillträde till frontlinjen. Se Asbarez, Azerbaijan Skips Out on Another OSCE Monitoring, 21 mars 2011; http://asbarez.com/94310/azerbaijan-skips-out-on-anotherosce-monitoring/
114) Joint Statement by Presidents Sarkozy, Obama and Medvedev on the Nagorno-Karabakh Conflict, G8 Summit of Deauville, 26 maj 2011; http://www.g20-g8.com/g8-g20/g8/english/live/news/joint-statementby-presidents-sarkozy-obama-and.1295.html
115) Presidents adopt joint statement in Kazan, Tert.am, 24 juni 2011; http://www.tert.am/en/news/2011/06/24/kazan-statement
116) Armenian, Azerbaijani Presidents’ meeting in Kazan failed to become turning point- Armenia’s FM, News.am, 25 juni 2011; http://news.am/eng/news/64567.html
117) Azeri FM: ”Armenian side requires maximum concessions from Azerbaijan”, News.az, 25juni 2011; http://www.news.az/articles/politics/39227
118) Se bl.a. Emil Danielyan, Armenia, Azerbaijan Again Fail to Agree On Karabakh Peace Framework, Eurasia Daily Monitor, Volume: 8 Issue: 125, June 29, 2011
119) Aprel döyüşləri - böyük zəfərin başlanğıcı, Azerbajdzjans Försvarsdepertement, 17 februari; 2018; mod.gov.az/az/pre/21662.html
120) “UPDATE: Heavy Fighting Erupts in Nagorno-Karabakh”, Georgia Today, 3 april 2016; georgiatoday.ge/news/3446/Heavy-Fighting-Erupts-in-Nagorny-Karabakh
121) Kenan Aslanli, “Lower Oil Revenues, Higher Public Debt: The Implications of Low Oil Prices and Challenging Financing for Sustainable Development”, Social Watch, 2016; socialwatch.org/sites/default/files/2016-SR-Azerbaijan-eng.pdf
122) “Azerbaijan frees over 2,000 hectares of its occupied lands”, Azernews.az, 18 maj 2016; https://www.azernews.az/aggression/96788.html
123) “Serzh Sargsyan: We have lost 800ha of land having neither tactical nor strategic importance”, ArmInfo, 17 maj 2016; https://arminfo.info/index.cfm?objectid=69B287C0-1C2E-11E6-922F0EB7C0D21663
124) Nagorno-Karabakh: the slow-motion conflict, BNE InteliNews, 23 maj 2016; intellinews.com/nagorno-karabakh-the-slow-motion-conflict-98051/
125) För en analys av “Sammetsrevolutionen” se Vahagn Avedian, “Armeniens »sammetsrevolution» 2018 och varför den dröjde så länge”, i Nordisk Østforum, Vol 32, 2018; tidsskriftet-nof.no/index.php/noros/article/view/1328
126) Pressrelease, 20 November 2019, The Prime Minister of the Republic of Armenia; https://www.primeminister.am/en/press-release/item/2019/11/20/Nikol-Pashinyan-ISPI/
127) Se bland andra “Turkey deploying Syrian fighters to help ally Azerbaijan, two fighters say”, Reuters, 28 september 2020; reuters.com/article/idUSKBN26J25A; Syrian rebel fighters prepare to deploy to Azerbaijan in sign of Turkey’s ambition, The Guardian, 28 september 2020; theguardian.com/world/2020/sep/28/syrian-rebel-fighters-prepare-to-deploy-to-azerbaijan-in-sign-of-turkeys-ambition; Syrian mercenaries sustain Turkey's foreign policy, Duetsche Welle, 30 september 2020; dw.com/en/turkey-syrian-mercenaries-foreign-policy/a-55098604; Turkey deploys Syrian mercenaries to Azerbaijan - reports, Ahval News, 1 oktober 2020; ahvalnews.com/turkey-azerbaijan/turkey-deploys-syrian-mercenaries-azerbaijan-reports